Hillevi Larsson
Ordförande för Republikanska föreningen

Kungen för Sverige - ur tiden!

Sverige uppfattas ofta som ett av de bästa och mest moderna länderna i världen. Vi har länge tyckt oss ligga i framkanten av utvecklingen och har varit först med att ta till oss det nya och framtidsinriktade.

Från att ha varit ett utfattigt U-land för 100 år sedan har Sverige placerat sig i täten både vad gäller att skapa välstånd och fördela det. Samtidigt hålls demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet högt.

Man kan säga att vi tagit till oss det nya utom i ett avseende - kungahuset.

Det är egentligen förvånande att vi inte kommit längre på denna punkt när så många andra länder i vår omvärld avskaffat sina kungahus.

Det kan tyckas att det inte har så stor betydelse, eftersom kungen bara har en symbolisk roll, men det säger ändå någonting om ett land när kungen formellt står över både talmannen, statsministern och den folkvalda riksdagen. Det innebär en värdering av vår historia som antyder att kungahuset på något sätt fört Sverige framåt genom historien.

Sanningen är den motsatta! Kungarna har stått för ett hänsynslöst förtryck av svenska folket. Den princip som hyllas, arvkungadömet, är dessutom en pervertering av den ursprungliga tanken - nämligen att svenskarna själva skulle välja och avsätta sina kungar. Gustav Vasa avskaffade självsvåldigt denna princip när han fick makten. Argumentet var att konungen fått sin position direkt från Gud och att han därför inte skulle behöva svara för sina handlingar inför någon. Det skulle inte gå att avsätta honom under hans livstid och inte heller gå att utse hans efterträdare.

Med denna motivering avskaffades en grundläggande princip i den tidens samhälle - att folket själva skulle kunna vara med och välja och avsätta sina företrädare. På köpet fick vi en del andra bisarra regler, som kvarstår än idag.

Exempelvis att kungen inte bara står över demokratin utan han står även över gällande lagar. Än idag gäller regeln att kungen kan begå grova brott utan att riskera påföljd. Denna regel tillämpades exempelvis när kungen körde "dragracing" med Carl Filip 30 km över tillåten hastighet och slapp straff. Det hade han även gjort om någon "kommit emellan" och blivit dödad. Kungen och hans familj har "åtalsimmunitet" och kan inte ställas till svars för några brott, hur grova de än är.

Kungahuset står också utanför demokratisk kontroll. Kungahuset och hovet kan frångå sina representativa uppgifter och använda tilldelade skattepengar felaktigt. Enligt Torekovuppgörelsen från början av 70-talet ska kungen och hans familj inte uttala sig i politiska frågor, eftersom det skulle kunna ge kungahuset reell makt. Detta kan ses som villkoret för att kungahuset över huvud taget skulle få finnas kvar. Trots detta har det blivit många uttalanden genom åren. Exempelvis att vi inte ska tro att "stekta sparvar" kommer flygande in i våra munnar, att diktaturstaten Brunei är det "öppnaste samhället i världen" och att tsunamin i vintras visade att det behövs "mer action i Sverige"..

Vi har blivit så vana vid dessa övertramp att frågan numera inte gäller om kungen överträtt sina befogenheter, och blandat sig i politiken, utan om dessa uttalanden är bra eller dåliga. Glömda är nu de tidigare grodorna som visade att kungens värderingar hör hemma i en annan värld och tid. Nu har han nämligen fått en ny rådgivare som har bättre sinne för vad som går hem hos allmänheten i ett modernt samhälle.

Om ett statsråd i regeringen uttalar sig om saker som t.ex. rör myndighetsutövning i Sverige kallas detta ministerstyre och konsekvensen blir att konstitutionsutskottet i riksdagen kallar vederbörande till offentligt förhör. Detta kan resultera i att ministern blir prickad och eventuellt kan utsättas för misstroendevotum i riksdagen.

Om kungen uttalar sig om frågor som inte tillhör uppdraget - d.v.s. lägger sig i den förda politiken - då finns det ingen instans som kan kalla honom till förhör, än mindre pricka honom. Det enda som händer är att han kan få kritik för dumma uttalanden, som det i Brunei. Däremot får han beröm om det han sagt anses vettigt, exempelvis det han sa i samband med tsunamin.

Kungen och hans familj har således ansvarsfrihet för det mesta de säger eller gör. Det finns dock ett par undantag. Det första är religionsfriheten. Till skillnad från alla andra svenska medborgare får kungafamiljen inte tro vad de vill. De måste vara kristna enligt "den rena evangeliska läran". Denna regel hänger samman med att kungen (när arvkungadömet infördes) ansågs vara utsedd direkt av Gud att vara Guds högste företrädare och redskap i Sverige. Samtidigt pågick religionskrigen i Europa kring protestantismen för fullt. Då måste kungen och hans familj naturligtvis förbli trogna mot "den enda rätta guden" för att få fortsätta att vara hans utvalda på jorden. Denna uråldriga regel lever kvar än idag och innebär att kungen omedelbart skall avsättas om han konverterar till en annan religion eller bekänner sig som ateist. Även den övriga kungafamiljen lyder under denna regel och skall fråntas titlar och arvsrätt.

En annan bisarr anakronism gäller äktenskap. Vi har tack och lov lämnat bakom oss den tid när giftermål gjordes upp över huvudet på de berörda av deras föräldrar, ofta som en form av ekonomisk transaktion. Tvångsäktenskap är numera förbjudet. Svensken väljer idag själv sin livspartner. Undantaget gäller kungafamiljen. Den ende som själv får välja partner är den regerande kungen. Hans syskon och barn måste däremot fråga både honom och regeringen om lov innan de får ingå äktenskap.

Victoria exkluderas dessutom från rätten att fritt resa utomlands. Som kronprinsessa måste hon fråga sin pappa kungen om lov så fort hon vill resa någonstans.

Det svenska kungahuset är en feodal, diktatorisk kvarleva som bygger på en sjuk blandning av blodsmystik, inskränkt demokrati, ansvarsfrihet för begångna brott och kränkta mänskliga rättigheter.

Systemet har så uppenbara brister att det går stick i stäv med alla principer i en modern demokratisk rättsstat. Trots detta vill en majoritet av svenska folket behålla monarkin.

Ett viktigt förklaring till detta tror jag ligger i den massiva propaganda som pumpas ut i flertalet medier. Dagspressen är inte alltför sällan med på båten, kvällstidningarna skriver stort uppslagna reportage och damtidningarna formligen frossar i kungliga "nyheter". De flesta skriverier är inställsamma och allt annat än kritiskt granskande. Även TV har nappat och skapar på olika sätt "kungliga inslag" i sina sändningar.

Jag tror det är ytterst få som stödjer monarkin för att de tycker att det är trevligt att kungahuset står över demokratin och att dess medlemmar inte omfattas av gällande lagar och regler. Jag tror inte heller att det är många som tror på den princip som styr arvkungadömet, nämligen att en gudomlig makt utser kungen och hans efterträdare grundat på blodsband". De flesta är nog inte ens medvetna om alla de förlegade regler och motiv som styr kungadömets utformning.

Istället tror jag att kungahuset fungerar som underhållning i vardagen. Reportage med skvaller och tjusiga kläder fungerar som en verklighetsflykt där man för ett ögonblick får besöka en annan värld. Samtidigt har kungafamiljen och hovet genom skicklig marknadsföring lyckats bli förknippade med "det svenska". De bär så ofta som möjligt nationaldräkt och framträder vid svenska högtider, omgivna av viftande svenska flaggor. De har lyckats bli en svensk tradition liksom jul- och midsommarfirande. Att nationaldagen blivit helgdag utnyttjas av rojalisterna för att skapa ännu mer kungahysteri och kungafamiljen tar naturligtvis denna chans för att hamna ännu mer i centrum och förknippas med "rätt saker."

Så länge opinionen för kungahuset är stark kan man inte vänta sig några större förändringar av statsskicket. Det är dessutom svårt att förmå ens republikanska partier att agera med nuvarande opinionsvindar. Risken att förlora valet på denna fråga är överhängande med tanke på det folkliga stödet för monarkin. Även om man lyckades driva igenom införande av republik med nuvarande riksdagsmajoritet så krävs det två riksdagsbeslut med mellanliggande val. Frågan hade naturligtvis blivit en valfråga och exempelvis kristdemokraterna och moderaterna hade kunnat kamma in många röster på att bevara kungahuset. Konsekvensen hade blivit att vi var tillbaka på ruta ett, och att rojalisterna dessutom hade stärkt sin ställning.

Folkomröstning i frågan skulle visserligen skapa debatt men rojalisterna skulle i dagens läge gå vinnande ur striden, särkilt med den populära kungafamiljen som vallokomotiv. Vid ett svidande nederlag skulle frågan dessutom vara död under mycket lång tid framöver.

I nuvarande läge handlar det mer om att underminera den massiva propagandan och det okritiska stödet för kungahuset för att så småningom vända opinionen. Det gäller att nå ut med kritiska röster så att folk får klart sig att alla inte håller kungen bakom ryggen. Det måste skapas andra förebilder än de makthavare - inom media, näringsliv, kultur och politik m.fl. - som frotterar sig och fjäskar för att nå popularitet genom att stråla sig i "kungaglansen". Alla de republikaner som trots allt finns måste våga komma ut ur "garderoben" och visa att de är republikaner.

Inte minst viktig är "komma ut"-processen inom de politiska partierna. Ju fler som vågar stå upp för att de är republikaner och driver kravet på sina partiers kongresser och i beslutande församlingar, ju närmare republik är vi. Den dag en majoritet av partierna har kravet på republik i sitt partiprogram, den dagen blir det svårare att komma undan frågan. Det skulle dessutom stärka alla republikaner att se hur många andra som står på samma sida. Om alla som vill avskaffa monarkin vågade berätta det, utan rädsla för "opinionen", "väljarna" eller "partiledningen" då hade vi redan nått halvvägs till målet. Rädslan är idag den största fienden. Flockmentalitet och "vända kappan efter vinden"-politik råder tyvärr på detta område.

Men frågan är hur vinden någonsin ska vända om inte fler vågar ta första steget?

Det är förståeligt att man inte tar steget fullt ut och över en natt avskaffar monarkin. Detta skulle nämligen riskerar att bli en "Pyrrhus-seger", d.v.s. en mycket kortvarig framgång som snart hade förbytts i nederlag när rojalisterna, med stödet i opinionen, kunnat befästa sina positioner.

Däremot är det obegripligt att politiker, särskilt från de partier som står för republik, inte tar ett större ansvar för opinionsbildningen och driver frågan framåt. Om ingen vågar ta tag i debatten lär vi aldrig se någon förändring av opinionsläget eller komma närmare genomförandet av republik. Inte ens de värsta anakronismerna och vansinnigheterna vågar man ge sig på. Man borde ju åtminstone kunna se till att åtalsimmuniteten slopas, att kungahuset sätts under demokratisk kontroll och att religionsfrihet och fri äktenskapsrätt införs! Detta är ju i alla fall ett minimum i ett modernt rättssamhälle! Opinionsbildningen för republik och för ett avskaffande av de värsta tokigheterna drivs idag av ett fåtal politiker utan större respons. Många hänvisar till opinionsläget som förklaring till sitt bristande engagemang i frågan.

Hopplösheten blir därmed en självuppfyllande profetia. Eftersom man inte tror att det är möjligt att komma någon vart ger man upp innan man ens försökt och därmed händer ingenting.

Men det finns ingen anledning att kasta in handduken på förhand! Alla stora demokratiska reformer har föregåtts av en lång kamp i motvind, ofta där en minoritet gått i spetsen. Fler och fler har efterhand anslutit sig och till slut bildat en majoritet. Så var det t.ex. när rösträtt infördes i Sverige. Det var aldrig något självklart eller på förhand givet att Sverige skulle bli en demokrati.

Nu återstår ett sista viktigt steg för att det svenska statsskicket fullt ut ska kunna kallas demokratiskt - arvkungadömet måste avskaffas!

Det målet kan ligga närmare än vi tror. Även om en majoritet av svenska folket står bakom kungahuset så är det så många som 53 % som tror att monarkin är avskaffad inom 50 år. Man kan också se att detta i mångt och mycket är en generationsfråga. För yngre människor är det ännu mindre självklart att kungahuset ska bestå. De uråldriga principer som styr kungadömet ter sig som alltmer föråldrade ju längre tiden går.

Helt plötsligt kan vi hamna i ett läge där nya stora möjligheter öppnas.

Det var en stor överraskning för de flesta när Berlinmuren plötsligt revs och hela östblocket som över en natt frigjorde sig från Sovjetunionen. Och vem hade så sent som i början av 90-talet kunnat tro att bara tio år senare skulle homosexuella ha samma rättigheter som heterosexuella, få adoptera barn och kanske till och med gifta sig?

Dagens visioner är morgondagens verklighet. Det gäller frågan om republik likaväl som andra frågor.

Ju mer övertygade vi är om att det är möjligt och ju hårdare vi arbetar för kungadömets avskaffande, desto fler kommer att ansluta sig i kampen och desto närmare kommer den dagen när alla svenska medborgare - oavsett börd och ursprung - har samma rättigheter och skyldigheter och där folket själva väljer sina företrädare!

[sidtopp]